Min farbror gick bort för ett par dagar sedan.
Det är märkligt tomt och tyst det blir. Trots att vi inte hade den tätaste kontakt blir tomrummet ändå så påtagbart, det märks så tydligt att någon fattas en.
Ja döden är knepig. Hur ofta man än utsätts för sorg är det aldrig nåt man vänjer sig vid. Rent fysiskt lär man sig väl att hålla sina känslor i någorlunda schack utåt, men insidan kan ingen plåstra om och få det onda att försvinna. Den måste få självläka,
ta sin tid att återigen bli hel och stark.
Trots att döden är lika given som livet självt, är man alltid lika oförberedd, gör alltid lika ont och man känner sig alltid lika liten.
Men den ger oss andra, som blir kvar ett tag till, ännu en chans. En chans att göra allt lite bättre, ge lite till och förhoppningsvis ta lite mindre för givet.
Vi får ta hand om varandra, acceptera det vi inte kan förändra och fokusera på det vi kan göra bättre.
Lev livet livet ut....
Beklagar din stora sorg vännen.
SvaraRaderaNej tomrummet finns alltid kvar och såret inombords läker aldrig.
Men det blir lite lättare och lite mer hanterbart för varje dag som går.
Kram K
Beklagar sorgen. :-(
SvaraRaderaDet gäller verkligen att ta vara på den tid man har och berätta för alla nära och kära vad de betyder. Både i ord och handling.
Kram till dig!