En tanke kan va skrämmande nog, men håller den i längden?

Nyss hemkommen från frissan och är mkt nöjd med resultatet :)  men när jag som bäst satt där och kikade på folk som strosade i vårsolen, blev jag starkt påmind om att jag faktiskt har SLUTAT röka.
Känslan att som rökare få tända en cigg och "njuta" av den tillsammans med en kopp kaffe utomhus i solen en sådanhär dag blev väldigt påtaglig!  och det gjorde den igår oxå.....tanken på en varm sommarkväll och ett glas kallt rosévin UTAN cigg.. ja fantasin skenade...
Det jobbiga är inte abstinensen, jag mår inte längre dåligt av att avstå från ciggaretter, Det jobbiga är faktiskt rädslan av att kanske en dag trilla dit igen, att inte veta om man en dag kanske sitter och har ångest över att man tog den där ciggen som drog igång allt jävelskap igen. För jag tror inte att det finns någon som VÄLJER att bli beroende igen, även om en del påstår det.
Och en annan sak som skrämmer är de här "icke-rökarna" som bara feströker och då speciellt under sommartid.... Hur kommer det sig  att de kan hålla sig till det? Kommer jag oxå att vilja "unna" mig det när solen har gassat en helt dag och ölen e så där iskall att kondensen rinner nerför glaset?
Och hur klarar deras hals och lungor rent fysiskt av att "bara" ta en cigg  nån enstaka gång utan att drabbas av ilsken hosta och andnöd när röken dras ner och irriterar flimmerhåren i luftrören??
Kommer man som föredetta rökare alltid minnas hur "härligt" det kunde vara att röka vissa cigg?
Nej för min del är tanken på att trilla dit igen skrämmande nog för tillfället. Måtte jag aldrig börja igen!!
Och så lite skrämselpropaganda som avslutning!!
Kedjerökare?...någon???

Tänkte väl det  ;)
 Fortsatt trevlig dag!