Väntar o längtar

Den 17 oktober är det sagt att vi ska få träffa vår nya familjemedlem. En liten kille ska det visst bli enligt rutinultraljudet vi gjorde runt vecka 18. Eftersom vi har en  av varje sedan tidigare kände vi att det hade varit roligt att ta reda på om det var en flicka eller pojke i magen den här gången, och det var verkligen en positiv upplevelse. Det kändes så bra efteråt och jag knöt an till lillkillen på en gång, verkligare än så kunde det knappast bli. Där inne låg han och tuttade på sina små fingrar, då och då sträckte han ut handen som  för att vinka till mamma och pappa.

Ja det var ett par veckor sedan och idag är det bara 37 dagar kvar, v 34 + 4 och jag känner mig mer än lovligt gravid.
Magen växer i raketfart och armarna krymper i samma takt. Kläderna i garderoben passar inte alls och humöret åker berg- och dalbana. Med andra ord är allt fullkomligt normalt och utan att skämmas det minsta gräver jag djupare i Nutellaburken och njuter av tiden som gravid!
Jodå ironin flödar liksom hormonerna och det är nog inte bara jag som är trött på mitt tillstånd som osymetriks gnällspik. Just nu är man säkerligen inte den roligaste mamman, eller sambon för den delen. Men tack och lov låter de mig hållas här hemma och tiden som gravid är snart till ända och vi får äntligen
gosa med vår nya lilla stjärna.
37 dagar kvar alltså, tid till att vila och samla kraft. Ligga på soffan, packa BB väskan och mentalt förbereda sig på den stora dagen. -Yeah right!  Istället yr man omkring som en värpsjuk höna med dammtrasa i ena handen (och nutellaburken i den andra) och försöker få i ordning på allt här hemma. Egentligen inget fel på vare sig ordning eller avsaknad av damm, men helt plötsligt ska det boas. Man tvättar och städar plockar och ändrar om och aldrig blir man nöjd. Känns som om 37 dagar kan bli en evighet.