Hemma igen efter lämning i skola och förskola. Satt mig med en kopp kaffe, som förövrigt smakar lika vidrigt som jag känner mig, och försöker komma över mitt dåliga samvete.
Morgonen började jättebra. Barnen vaknade glada, åt sin frukost och hoppade i sina kläder utan minsta protest. Vi hann t.o.m spela två omgångar med Emils favoritspel innan det var dags att ge sig iväg.
Vi väntade in kusinerna och skulle just promenera iväg när Tyra får för sig att hon ska ha sin sparkcykel till skolan, Kusinen har ju sin. Jag säger nej eftersom jag inte har nån större lust att släpa på både den och en vagn med två ungar i när hon är lämnad på skolan. Och eftersom vi inte har nåt lås, vill jag inte heller lämna den på skolan. Fullt resonligt ansåg jag men vi var visst inte av samma åsikt. Det blev full kalabalik, klockan tickade på, jag började bli stressad och Tyra vägrar att ge sig. Till slut brister mitt tålamod. Där och då väckte vi förmodligen hela gatan och säkert en och annan gast på kykogården oxå. Efter en harang av svordomar och hot om leksaker som kommer att kastas ger hon ofrivilligt med sig och kommer med.
Ilsket stampande i varenda vattenpöl låter hon mig minsann veta hur arg hon är, hur dum jag är och hur mycket hon inte alls tänker gå till nån dum skola. "Alla får göra allt men jag får inte göra nåt!"
Det var en mycket arg och missnöjd Tyra som kom till skolan idag.
Visst bråkar vi här hemma för att mamma och pappa säger nej, flera gånger om dagen faktiskt, utan att jag får dåligt samvete. Men idag kände jag verkligen med henne och förstår att hon blev besviken. Kusinen får åka sin sparkcykel till skolan och hennes mamma är snäll som tar sparkcykeln med sig hem utan att pinsamt skämma ut både sig själv och sitt barn inför ett helt bostadsområde innan klockan åtta på morgonen. Man känner sig inte ett dugg bättre som förälder, när vi sedan halvspringer för att komma ikapp, och inte komma försent, och då hör en desperat lite stämma" men mamma jag kan inte gå så fort jag är bara ett barn"
Åh, jag hade sådan lust att knocka mig själv fullständigt, krypa ur mitt eget skinn och skämmas till tids ände. Vilken hemsk mamma! Varför lät jag henne bara inte ta sparkcykeln till skolan, blir den stulen så blir den. Det är ju inte hela världen...och dessutom så hade vi inte haft någon sparkcykel mer att bråka om!
Jag måste ju hålla med om att det hela låter rätt urlöjligt, det inser jag ju nu när man har fått lugna sig en smula. Men det det dåliga samvetet släpper inte helt och jag måste verkligen bli bättre på att välja mina duster, man kan inte säga nej till allt. Samtidigt som jag måste bli bättre på at vara konsekvent. Har jag sagt nej så är det nej!!!
Menmen hon får väl åka på sparkcykeln hem idag☺️.
