Man kan flytta berg för sina barn - jag kan visst inte ens bära en sparkcykel !

Gode Gud, hjälp detta stackars arma barn ( och alla grannar på gatan) att förlåta denna hemska mamma, men idag brast mitt tålamod!

Hemma igen efter lämning i skola och förskola. Satt mig med en kopp kaffe, som förövrigt smakar lika vidrigt som jag känner mig, och försöker komma över mitt dåliga samvete.

Morgonen började jättebra. Barnen vaknade glada, åt sin frukost och hoppade i sina kläder utan minsta protest. Vi hann t.o.m spela två omgångar med Emils favoritspel innan det var dags att ge sig iväg.

Vi väntade in kusinerna och skulle just promenera iväg när Tyra får för sig att hon ska ha sin sparkcykel till skolan, Kusinen har ju sin. Jag säger nej eftersom jag inte har nån större lust att släpa på både den och en vagn med två ungar i när hon är lämnad på skolan. Och eftersom vi inte har nåt lås, vill jag inte heller lämna den på skolan. Fullt resonligt ansåg jag men vi var visst inte av samma åsikt. Det blev full kalabalik, klockan tickade på, jag började bli stressad och Tyra vägrar att ge sig.  Till slut brister mitt tålamod. Där och då väckte vi förmodligen hela gatan och säkert en och  annan gast på kykogården oxå. Efter en harang av svordomar och hot om leksaker som kommer att kastas ger hon ofrivilligt med sig och kommer med. 

Ilsket stampande i varenda vattenpöl låter hon mig minsann veta hur arg hon är, hur dum jag är och hur mycket hon inte alls tänker gå till nån dum skola. "Alla får göra allt men jag får inte göra nåt!"

Det var en mycket arg och missnöjd Tyra som kom till skolan idag. 

Visst bråkar vi här hemma för att mamma  och pappa säger nej, flera gånger om dagen faktiskt, utan att jag får dåligt samvete. Men idag kände jag verkligen med henne och förstår att hon blev besviken. Kusinen får åka sin sparkcykel till skolan och hennes mamma är snäll som tar sparkcykeln med sig hem utan att pinsamt skämma ut både sig själv och sitt barn inför ett helt bostadsområde innan klockan åtta på morgonen. Man känner sig inte ett dugg bättre som förälder, när vi sedan halvspringer för att komma ikapp, och inte komma försent, och då hör en desperat lite stämma" men mamma jag kan inte gå så fort jag är bara ett barn"

Åh, jag hade sådan lust att knocka mig själv fullständigt, krypa ur mitt eget skinn och skämmas till tids ände. Vilken hemsk mamma! Varför lät jag henne bara inte ta sparkcykeln till skolan, blir den stulen så blir den. Det är ju inte hela världen...och dessutom så hade vi inte haft någon sparkcykel mer att bråka om! 

Jag måste ju hålla med om att det hela låter rätt urlöjligt, det inser jag ju nu när man har fått lugna sig en smula. Men det det dåliga samvetet släpper inte helt och jag måste verkligen bli bättre på att välja mina duster, man kan inte säga nej till allt. Samtidigt som jag måste bli bättre på at vara konsekvent. Har jag sagt nej så är det nej!!! 

Menmen hon får väl åka på sparkcykeln hem idag☺️.  

Karma

Ja med den här starten på dagen kan det     I allafall bara bli bättre...får jag hoppas:/.

Började morgonen med en sjukling, Emil stackarn hostar och är hes, hade falskkruppanfall i natt. Tyra fortsatte morgonkvisten med tandagnisslan då hon inte vann klädracet på bollibompa och kände sig tvungen att kasta av sig alla kläderna och tävla igen mot ett avsnitt på paddan. Ingen av våra juveler skulle heller äta upp sin frukost, tror knappt de behagade titta åt den. Så efter en del tjat och tjafs gav jag upp och travade ut för att starta bilen. Eller ja det var iallafall planen. Två steg utanför dörren lägger jag en sån jättevurpa, tjoff!! Där sitter jag på ren isgata, biter mig i läppen för att inte börja gråta hysteriskt och den första tanken som slår mig är KARMA! 

Ja där sonade jag förhoppningsvis för morgonens trät. 

Isgata!!! Inte syns det nämnvärt va?

På gatan utanför syns det däremot:/

Ta det försiktigt därute idag!

En riktigt skön söndag är snart till ända och det ska bli så gott att få krypa ner i sängen om en stund. 

Ikväll är jag sådär härligt trött, avslappnad och tillfreds, kommer förhoppningsvis sova som en stock. 

I morgon är det dags för tyra och Emil att gå till förskolan igen, vad jag och  Mio ska fördriva dagen med har jag ingen aning om, kanske ett studiebesök på gymet...

Är sugen på att komma igång och börja träna ordentligt, stärka upp kroppen och kanske till och med slippa stå i vassen i sommar 😉.

Skämt o sido vore det verkligen behövligt. Det är inte klokt vad kroppen förändras efter en graviditet....förutom det givna problemområdet runt midjan så har hela hållningen kapitulerat. Man sitter och står som en säck potatis och känner sig både svag och osexig. Hållningen tycker jag är jätteviktig, träningsfreak eller inte så måste man ändå kunna bära upp sin kropp, sedan gör det ju inget om man tappar några x-tar kilon på köpet😜.

Nej vi får väl se vad dagen bjuder på i morgon....

En som gillar att gymma 😉

Uppochner med nr.3

31 oktober kom han äntligen vår lille Mio! 52 cm lång och 3965g tung såg han dagens ljus för första gången.

Jo då det var en envis lite bebis som låg och drog sig in i det längsta. Men dagen innan planerad igångsättning fick vi tack och lov åka in med egna verkar. Allt gick jätte bra och tiden har verkligen  rusat iväg sedan dess. 8veckor blev han i fredags och är en riktigt exemplarisk liten bebis :).

Nu när graviditeten äntligen är över kan livet börja igen. Ja jag är inte förtjust i att gå med magen i vädret och VÄNTA, väntan tycker jag är det absolut jobbigaste med att vara gravid, har inte riktigt ro att gå och vänta i NIO hela månader... Men nu när väntan är över, och vi har vår underbara lillkille hos oss, kan vi äntligen återgå till vanliga rutiner igen. Eller det var vad jag trodde.. Gamla rutiner existerar inte och helt plötsligt stod man med hakan nere i golvet och undrade hur i hela friden man skulle få i hop det. Ingen av barnen var längre intresserade av att gå o lägga sig om kvällarna, inte fanns det ro att sitta lugnt och åtminstone smaka på maten när det var dags att äta, leka på sina rum fanns inte i denna värld. ALLT kretsade runt vår lille nykomling och barnen skulle vara med hela tiden. Visst det låter jätte mysigt och visst är det underbart att de verkligen vill vara med sin nya lillebror. Men det tog inte lång tid innan de oxå förstod att mamma och pappa har en till att fokusera på, och att man då självklart tar chansen till bus och att testa gränser när ett sånt gyllene tillfälle ges. Släng in lite trots på det så är det nästan hemma.

Jo då rutinerna ställdes på sin spets och man fick helt enkelt börja om från början och försöka hitta nått som passar alla.... vi är inte riktigt där än me det blir lugnare och lugnare för var dag... men jag tror oxå att man som förälder tycker att de äldre barnen "är så stora nu" att  man förväntar sig nåt som inte existrar. varför skulle en femåring hellre lägga pussel och måla inne på sitt rum än att vilja gosa med sin nya lillebror? och varför går en treåring inte och lägger sig när man kan passa på att vara uppe och stimma medan mamma ammar och ändå inte kan göra nåt åt saken  ;).  jo visst har de en pappa oxå, en pappa som oxå är trött efter allt nytt och inte orkar bråka om "småsaker". Nä det blir nog lite uppochner med nummer tre, men den lycka och glädje som följer, slår allt och man fixar en dag i taget. Tids nog har vi kommit in i nya rutiner som passar oss perfekt.

Rastlös

Tick, tack, tick, tack...
11 dagar kvar till bf. Barnvagnen har kommit, spjälsängen är bäddad och bebiskläderna är upptvättade och nystrukna och ligger i sin låda.
Rastlösheten kryper i mig värre än någonsin och det blir inte bättre av att veta att det kan dröja ytterligare 14 dagar till lillkillen vill ge sig till känna. Bortsett från rastlösheten mår jag jätte bra i kroppen och har inga krämpor att tala om. Däremot den psykiska biten av att inte kunna påverka bebisens ankomst blir destomer frustrerande kan jag tycka, det finns ju Inget man kan göra för att snabba på processen. Hur mycket man än googlar på hur man kan starta en förlossning så slutar det med samma visa bebisen kommer när den är redo... Men den här gången har jag gett mig den på att klura ut nåt som funkar, 11 dagar kvar att testa mig fram.
Med Tyra gick över 14 dagar och 5 dagar med Emil och tro mig, det är såå frustrerande antagligen därför jag är så angelägen om att inte gå över igen.
Nej just nu finns det inget jag önskar mer än småonda sammandragningar och kraftig molvärk. När man inte känner så mycket har man ju ingen aning om hur lång tid man har kvar eller hur pass redo kroppen är. Så för att stilla lite av kontrollbehovet har jag bokat en extra tid hos bm på fredag, förhoppningsvis kan hon göra en hinnsvepning som ger bra resultat!

Nu kryper det i kroppen igen, dags att vända upp och ner i tvättstugan. Även badrummet ska få sig en ordentlig omgång idag ;).

Ha en fantastisk dag kära ni!

Väntar o längtar

Den 17 oktober är det sagt att vi ska få träffa vår nya familjemedlem. En liten kille ska det visst bli enligt rutinultraljudet vi gjorde runt vecka 18. Eftersom vi har en  av varje sedan tidigare kände vi att det hade varit roligt att ta reda på om det var en flicka eller pojke i magen den här gången, och det var verkligen en positiv upplevelse. Det kändes så bra efteråt och jag knöt an till lillkillen på en gång, verkligare än så kunde det knappast bli. Där inne låg han och tuttade på sina små fingrar, då och då sträckte han ut handen som  för att vinka till mamma och pappa.

Ja det var ett par veckor sedan och idag är det bara 37 dagar kvar, v 34 + 4 och jag känner mig mer än lovligt gravid.
Magen växer i raketfart och armarna krymper i samma takt. Kläderna i garderoben passar inte alls och humöret åker berg- och dalbana. Med andra ord är allt fullkomligt normalt och utan att skämmas det minsta gräver jag djupare i Nutellaburken och njuter av tiden som gravid!
Jodå ironin flödar liksom hormonerna och det är nog inte bara jag som är trött på mitt tillstånd som osymetriks gnällspik. Just nu är man säkerligen inte den roligaste mamman, eller sambon för den delen. Men tack och lov låter de mig hållas här hemma och tiden som gravid är snart till ända och vi får äntligen
gosa med vår nya lilla stjärna.
37 dagar kvar alltså, tid till att vila och samla kraft. Ligga på soffan, packa BB väskan och mentalt förbereda sig på den stora dagen. -Yeah right!  Istället yr man omkring som en värpsjuk höna med dammtrasa i ena handen (och nutellaburken i den andra) och försöker få i ordning på allt här hemma. Egentligen inget fel på vare sig ordning eller avsaknad av damm, men helt plötsligt ska det boas. Man tvättar och städar plockar och ändrar om och aldrig blir man nöjd. Känns som om 37 dagar kan bli en evighet.

Ljuva morgonstund

I över en timma har jag snart suttit här vid köksbordet och gottat mig. 

I lugn och ro har jag fått dricka kaffe och läsa tidningen. Solen har vart upp sedan länge, det var den som väckte mig. En liten glipa mellan rullgardinen och fönstret skvallrade om att det var ljust ute och jag blev med ens lite piggare. De andra låg fortfarande och sov när jag tassade ut i köket och startade kaffebryggaren.

Den bästa stunden på dagen är helt klart morgonkvisten, när övriga familjen ligger och sussar i sina varma sängar, och det enda som hörs är kaffebryggarens puttrande....ljuvligt. Att få dricka dagens första koppar i lugn och ro skumläsa kvällstidningarnas morgonrubriker och känna hur man vaknar till liv det är att ladda batterierna för mig. Att jag sedan kan se likheterna mellan mig och övriga pensionärer i bostadsområdet stör mig inte nämnvärt. De har liksom förstått innebörden av att få njuta en liten stund innan dagen kör igång.

Jag kommer ihåg från när jag själv var liten, hur man vissa mornar vaknade före tuppen, full av energi och inte visste göra om man skulle börja dagen med att leka direkt eller be farmor göra frukost och titta på bompa. Oftast blev det allt ihop samtidigt. Vilket resulterade i en ordfras jag aldrig riktig förstod, förrän jag hörde mig själv mynta samma ord " snälla, låt mig få dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro".

 Ja nog är det en speciell stund tycker jag, särskilt så här fram på vårkanten när solen sällskapar på avstånd och lovar en dag med mer sol än vad man sammantaget fått det sista halvåret. Nej då är det inte svårt att slänga in en maskin tvätt och plocka lite innan övriga familjen slår upp sina blå. Energin hade räckt till ett helt kompani, men jag behåller den helt för mig själv och gör storslagna planer för vad som ska hinnas med under dagen. (att det sedan inte alltid blir som jag tänkt blir ett minne blott. Det man inte hinner idag får man göra i morgon... eller nån annan dag som passar bättre :P ) Det viktigaste för mig är att få ta till mig positiva tankar och energi först det sätter liksom ribban för dagen. För visst måste man vara glad själv om man vill kunna glädja andra...   Det där lät till och med för hurtigt för mig, men nog ligger det en sann tanke bakom.

Vi får se vad den här dagen har att bjuda på.....