31 oktober kom han äntligen vår lille Mio! 52 cm lång och 3965g tung såg han dagens ljus för första gången.
Jo då det var en envis lite bebis som låg och drog sig in i det längsta. Men dagen innan planerad igångsättning fick vi tack och lov åka in med egna verkar. Allt gick jätte bra och tiden har verkligen rusat iväg sedan dess. 8veckor blev han i fredags och är en riktigt exemplarisk liten bebis :).
Nu när graviditeten äntligen är över kan livet börja igen. Ja jag är inte förtjust i att gå med magen i vädret och VÄNTA, väntan tycker jag är det absolut jobbigaste med att vara gravid, har inte riktigt ro att gå och vänta i NIO hela månader... Men nu när väntan är över, och vi har vår underbara lillkille hos oss, kan vi äntligen återgå till vanliga rutiner igen. Eller det var vad jag trodde.. Gamla rutiner existerar inte och helt plötsligt stod man med hakan nere i golvet och undrade hur i hela friden man skulle få i hop det. Ingen av barnen var längre intresserade av att gå o lägga sig om kvällarna, inte fanns det ro att sitta lugnt och åtminstone smaka på maten när det var dags att äta, leka på sina rum fanns inte i denna värld. ALLT kretsade runt vår lille nykomling och barnen skulle vara med hela tiden. Visst det låter jätte mysigt och visst är det underbart att de verkligen vill vara med sin nya lillebror. Men det tog inte lång tid innan de oxå förstod att mamma och pappa har en till att fokusera på, och att man då självklart tar chansen till bus och att testa gränser när ett sånt gyllene tillfälle ges. Släng in lite trots på det så är det nästan hemma.
Jo då rutinerna ställdes på sin spets och man fick helt enkelt börja om från början och försöka hitta nått som passar alla.... vi är inte riktigt där än me det blir lugnare och lugnare för var dag... men jag tror oxå att man som förälder tycker att de äldre barnen "är så stora nu" att man förväntar sig nåt som inte existrar. varför skulle en femåring hellre lägga pussel och måla inne på sitt rum än att vilja gosa med sin nya lillebror? och varför går en treåring inte och lägger sig när man kan passa på att vara uppe och stimma medan mamma ammar och ändå inte kan göra nåt åt saken ;). jo visst har de en pappa oxå, en pappa som oxå är trött efter allt nytt och inte orkar bråka om "småsaker". Nä det blir nog lite uppochner med nummer tre, men den lycka och glädje som följer, slår allt och man fixar en dag i taget. Tids nog har vi kommit in i nya rutiner som passar oss perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar